torsdag 17 maj 2012

Det eviga jämförandet

Apropå det här med ångest över föräldraskap. För flera månader sedan läste jag hos Allt finns alltid (hittar tyvärr inte inlägget nu) om att hon och hennes sambo hade ca inga alls problem med att få sitt barn att sova i egen säng. Hon hade gjort det sen de kom hem från BB och hennes framgångsrecept var att om man litar på sitt barn och dess förmåga att klara saker så klarar de det säkerligen också.

Eftersom jag samsover med Oswald fasthakad vid (för honom) valfri bröstvårta halva nätterna kände jag mig så SJUKT nedslagen när jag läste det. Det var ju säkert mitt fel att satungen vägrar sova i sin egen säng, jag signalerar ju knappast att jag litar på att han kan det när jag halvvaken halv två på natten rafsar upp honom i min egen säng (ofta minns jag inte ens att jag hämtat honom på mornarna så jag börjar allvarligt misstänka att jag börjat göra det i sömnen) och bah "ÄT. SOV." och somnar om. Det är ju skitsamma att jag tycker det är mysigt med samsovning egentligen (fast jag är cirka dödstrött på det ibland t.ex. när jag vaknar med en krokig ryggrad p.g.a. bebis hängandes i tutten). Jag gick och funderade på det i flera dagar och hade dåligt samvete.

Någon vecka senare skrev samma bloggare ett inlägg om att hon läst mycket om att samsovning är så himla bra och att hon fått dåligt samvete och mått dåligt av att läsa om detta. Hennes barn trivs ju så himla bra med att sova i egen säng att de inte ens reflekterat över att de kanske borde stoppa ner henne i dubbelsängen istället! Gjorde hon fel som lät sitt barn sova i egen säng i eget rum kanske?

När jag läste detta föll den berömda polletten ner tror jag. Den andra bloggaren säker=jag osäker. Den andra bloggaren läser andra som är säkra=den andra bloggaren osäker.

Alltså fattar ni vart jag vill komma? Det är så himla löjligt men det går liksom inte att låta bli att jämföra sig med andra när man läser föräldrabloggar. Ibland undrar jag om det är värt det faktiskt. Eller, visst är det värt det. Det är ju sjukt bra eftersom man får lite mer konkreta exempel på hur man kan göra och när man som jag knappt känner några andra som har barn blir det ju ett substitut för att fråga en kompis hur det varit för dem. Men om man bara kunde sluta jämföra sig. Det skulle vara bra. En annan sak som skulle vara bra är kanske lite mer ödmjukhet från föräldrabloggarnas håll. Jag tror vi alla skulle må bra av att ha i åtanke att allt inte funkar skitbra för alla bara för att det funkar för en själv och att det när man handskas med levande varelser som t.ex. bebisar (eller typ hundar för den delen) så finns det liksom inga självklara svar.

Oswald och jag på BB. Ibland saknar jag att sova på rygg.

4 kommentarer:

  1. HÄ HÄ ingen annan saknar ditt ryggsovande, för nu kanske du snarkar mindre.
    För övrigt tror jag det där dåliga föräldrasamvetet är en såndär grej man inte fattar förrän man har fått barn själv alltså. För mig är det liksom så uppenbart att Oswald är en jättetrygg och glad liten skit och att ni inte gör nåt fel, och det är svårt att sätta sig in det där jämförandet. Tycker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo det är nog så, det är svårt att fatta vad det är som är värt att oroa sig så mycket för liksom.

      Radera
  2. Hej!
    Jag tror att det är så enkelt att alla barn är olika och att de flesta föräldrar gör som de gör för att de fungerar bra för deras barn (och förhoppningsvis för dem själva). Jag samsov länge med min dotter, nu 1,5 år. De första månaderna gick det inte att lägga ner henne över huvud taget utan att hon började gråta, varken på dagen eller natten. Sen, en dag, gick det plötsligt bra och jag tror att hon helt enkelt blivit mogen för det. Jag ammade på nätterna i ett halvår ungefär och kunde sen ersätta det med att bara gosa när hon vaknade på natten. Nu kommer hon upp i vår säng någon gång under natten de flesta nätterna, ibland inte. Plötsligt en dag när jag skulle natta henne vände hon sig från mig när hon skulle somna och ett tag senare pekade hon på sin säng när hon skulle somna. Jag frågade om hon ville somna i sin egen säng istället och hon sa ja. Hon kan fortfarande inte somna utan att vi ligger i rummet, hennes säng står jämte vår. Men, jag tänker att tids nog blir hon mogen nog för det också. Det är ingen idé att stressa för mycket över de här sakerna tror jag, för de löser sig av sig själva när barnet är moget för det. Sannolikheten att din son vill dela säng med er upp i tonåren är ändå extremt liten... Och samsovning är ju mysigt, jag hoppas ofta när jag går och lägger mig att min dotter ska vilja komma upp i vår säng. En får liksom passa på, tänker jag, innan de tröttnar helt och bara tycker att man är pinsam i hela ens existens... Lycka till! Och tack för en rolig blog! /Jenny

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo men det är lite så jag tror också. Det finns liksom ingen universallösning som funkar på alla barn.

      Skönt att det löst sig så bra för er, Oswald har också ibland vänt sig åt andra hållet när han somnat och liksom demonstrativt visat att han vill sova ifred, han vill dock inte bli flyttad utan han vill ligga kvar. Klart han får det liksom.

      Tack för din kommentar och kul att du gillar bloggen :)

      Radera

Du skola icke vara en skitjobbig idiot om du icke vilja ha en skopa ovett tillbaka. Puss!