tisdag 10 juli 2012

Där inget vissnar mera

Ja nu har jag varit borta igen. Ibland kommer ju liksom livet emellan litegrann, ganska ofta kanske. Hittills har den här sommaren varit en blandning av helt jävla dödstråkig och lite väl händelserik. En hel del trevliga saker har hänt och andra, mindre roliga, lika så. Den viktigaste händelsen är väl att min farmor gick bort den 4:e juni.

Förra onsdagen anordnades hennes begravning i Veta kyrka och det var en fin ceremoni som hon med största säkerhet hade uppskattat. Inte minst att så oerhört mycket folk kom, jag vet inte hur många vi var men vi fick lov att ha mottagningen efteråt i ett församlingshem tillhörandes en annan kyrka eftersom vi inte fick plats i Vetas, jag tror vi var över 75 personer. Jag tror farmor hade varit oerhört stolt över att så många ville komma och ta ett sista avsked av henne. Det speglade verkligen vilken fin och omtyckt person hon var.



Det var så mycket blommor att de inte fick plats vid graven utan fick placeras en bit bort under en björk istället. Finast var blommorna min och fasters familj lade på kistan, små buketter av jasmin från gården som min faster hade ordnat.

Jag är oerhört tacksam över att farmor fick finnas kvar så länge att hon hann träffa och lära känna Oswald. Oswald kommer ju med största säkerhet inte minnas henne när han blir större, men jag vet att hon verkligen har tyckt det har varit roligt att leka med honom och att ha fått bli gammelfarmor. Sista gången jag träffade henne var vi hemma hos henne och lät Oswald krypa runt och undersöka runt om i huset och det märktes att hon tyckte det var jätteroligt.

På begravningen sjöng vi även den psalm som jag avgjort tycker om bäst, En vänlig grönskas rika dräkt. Jag tänkte avsluta med att citera de två sista verserna som jag aldrig sjungit förut men som jag tyckte var de vackraste, speciellt de sista raderna i båda verserna:

Allt kött är hö, allt flyktar här
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där inget vissnar mera.

Marianne Granath
1924-2012
Vi saknar dig.

2 kommentarer:

Du skola icke vara en skitjobbig idiot om du icke vilja ha en skopa ovett tillbaka. Puss!